Tack och hej

Nu är det verkligen dags för sista inlägget på denna blogg. Under fyra och ett halvt år har vi skrivit om vårt liv som utlandsmissionärer, men nu är det hög tid att vända blad och gå vidare. I en vecka har både jag och Viktoria varit igång med våra nya arbetsuppgifter: Viktoria som missionsinspiratör på EFS riks utlandsavdelning och jag själv som pastor i Betaniakyrkan i Malmö.

Livet i Sverige börjar så sakteliga ta form, och fullt ut kommer nog vardagen att infinna sig när barnen börjar skolan igen. Vi vill ta tillfället i akt att tacka er alla som följt vår blogg och vår resa de senaste fyra åren. Det har varit otroligt berikande för oss, fyllt utav både med- och motgång, välsignelser och utmaningar. Hela tiden har vi känt att vi haft ett stöd i bön och det har gjort oss frimodiga och uthålliga. Tack också för alla uppmuntrande ord och kommentarer här på bloggen och när vi träffats öga mot öga.

Hädanefter kommer Jonas att fortsätta blogga på Betaniabloggen Så om ni vill får ni gärna följa med dit och fortsätta ert stöd. Sverige och Malmö är i stort behov av frimodiga kristna som ber och vittnar och lever ut sin kristna tro i ord och handling. Låt oss fortsätta stå tillsammans för Kristi rikes tillväxt.

Tid att gå vidare

Återkomsten till Sverige har på många sätt varit väldigt bra. Vi har börjat lära känna vår nya hemmiljö, grannar och lilla by, som verkar vara mycket lugn och fin. Barnen har fått några nya kompisar och vi har njutit av att kunna bjuda människor hem till vårt eget hus!

Den absolut vanligaste frågan vi får är ”hur känns det att vara hemma igen?” Det är en ganska svår fråga, med många bottnar. Jag brukar svara att det känns rätt. Det är grunden och det viktigaste. Sedan är det många andra känslor ovanpå det, några av saknad, andra av lättnad, några av sorg, andra av glädje. Så är det. Så får det vara. 

Juni och juli har verkligen rusat fram och snart är det tid för oss att verkligen gå vidare, in i en ny situation med nya arbetsuppgifter. Vi ser fram emot det, men kan också våndas lite över det. Kommer vi att kunna behålla en lite lugnare rytm i vårt liv även här? Vi inser nog att det blir svårt. Redan har vi märkt att tempot, förväntningarna och kraven är högre och större här och att det är allt för lätt att dras in i det igen. Vi undrar vad det är vi bär med oss från vår tid i Etiopien som verkligen kan få bli en del av vårt liv i Sverige? Det kommer nog att visa sig. 

Ikväll ska vi till Röke/Eljalt för att berätta om våra år som missionärer i Etiopien och försöka sätta ord på några saker som vi tar med oss hem därifrån. Det börjar kl 18 med grill, så kom förbi om ni har möjlighet!  

Från Addis Ababa till Furulund

Namnet på bloggen antyder fortfarande att vi är kvar i Etiopien, men sedan en dryg vecka tillbaka är vi nu åter tillbaka i Sverige. Våra fyra år i Etiopien och Mekane Yesuskyrkan har avslutats och ny destination för oss är det lilla samhället Furulund, ca en mil norr om Lund. Här är kontrasterna till Addis Ababa milsvida. Visserligen finns det både får och hästar, men prydligt inhägnade i något som kallas för hagar. Inga åsnor syns till, knappt människor heller. Dofterna är enbart goda, bilarna dyra och fina. För att inte tala om husen. Är det över huvud taget någon som någon gång reflekterat över den standard vi har på boende i Sverige!? Vi flyttar in i ett hus som förmodligen alla runt omkring ser på som ett klart renoveringsobjekt, men vi ser också hur det mesta faktiskt fungerar och är någorlunda helt och rent! I köket finns dessutom inte en enda kackerlacka! Kan man begära mer? 
Vi valde att flytta hem tidigt på sommaren för barnens skull. De kunde då få börja skolan här i Furulund de två sista veckorna innan sommarlovet, för att förhoppningsvis få någon kompis att leka med under sommarlovet. Det var vår bön. Det tog… en dag för Gud att besvara den! Vi och barnen har fått ett sådant fantastiskt bemötande i denna lilla by, i skola och fotbollsförening, så vi tror knappt det är sant. Barnen leker redan med kompisar även efter skoltid och vi föräldrar bara går och tackar Herren för hans godhet och nåd gentemot oss. 

Så nu håller vi på att packa upp och komma i ordning i vårt nya hus och vårt nya liv. Addis känns väldigt avlägset, men ändå så nära i tankar och minnen. Vi har berikats något enormt av vår tid i Etiopien och det ska bli spännande att se vad det kan föra med sig. Som Paulus skriver: ”Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” Fil 4:11-13

Kulturåteranpassning

När vi för fyra år sedan lämnade Sverige för Etiopien var det väldigt uppenbart att vi skulle behöva lära oss leva i en ny och främmande kultur. Det var något som krävde tid, anpassning, ödmjukhet och en villighet att se och lära. Men frågan är nu, hur mycket ”etiopier” har vi hunnit bli? Vad i kulturen i detta land har hunnit påverka oss så mycket att kulturen i vårt egentliga hemland kommer kännas främmande? Sådana frågor brottas vi med en del nu. Hur kommer det att kännas att återvända till sitt uppväxtland och eventuellt känna sig som en främling? 

Jag tror att vi (och kanske fler med oss) tänker att fyra år egentligen inte är så värst lång tid. Så mycket kan man väl inte hinna förändras på den tiden? Nej, kanske inte. Och ändå är det många missionärer som vittnar om att det kan vara nog så svårt och utmanande att återvända hem, efter sin tid i ett annat land. Vi är inte samma personer som reste till Etiopien för fyra år sedan. Sverige är inte längre likadant som det var. Och givetvis har vår familj och våra vänner i vårt uppväxtland också förändrats, vuxit och utvecklats. 

Vi är nog inte direkt oroliga för detta. Det ska mer bli intressant att se vad vi kommer att reagera på. Vad kommer att kännas främmande, nytt och konstigt? Ett lite komiskt exempel fick jag när jag lyssnade på sportradion från SR i söndags. Mitt i sändningen gjordes det ett avbrott för ett trafikmeddelande som löd ungefär så här: ”Vi bryter sändningen här för ett trafikmeddelande. Vi vill varna alla trafikanter på Riksväg 73 vid Södertörn att det i norrgående körriktning går en människa på vägen.” Även om jag visst begriper att det är farligt att gå på vägen, så kunde jag faktiskt inte hålla mig för skratt. I den kontext där vi har kört bil på ”Riksvägar” nu under fyra år ter sig ett sådant meddelande ganska lustigt. Här är det högst ovanligt ifall det INTE går en människa på vägen när man kör. 😉 

Ja, vi får helt enkelt se. Vi ber om tålamod med oss och överseende om vi beter oss kulturellt fel eller konstigt. Vi behöver nog en tid av kulturåteranpassning. 

En vecka fylld med avsked

Vi upplever just nu en mycket speciell vecka. I flera olika sammanhang och med många olika människor behöver vi säga tack och hejdå för den här gången. Det är känslosamt och tufft. Men också viktigt, både för oss och dem. 

I tisdags var vi inbjudna till två ”avskedsprogram”, på förmiddagen på WSGs kontor och på eftermiddagen på Mekane Yesus huvudkontor. Hos WSG var det väldigt personligt, som vanligt med mycket bön och lovsång. Vi delade våra tankar om tiden som ligger bakom oss och funderade tillsammans på framtiden. De gav oss en fin present som kommer att pryda en av våra hyllor där hemma. Alla som kommer och hälsar på oss får se! 🙂  

På huvudkontoret var det väldigt bra uppslutning med mycket folk, men lite mer formellt och högtravande. Både Presidenten Wakseyoum Idosa och Generalsekreteraren Berhanu Oofga var där och höll fina tal till oss. Flera andra passade också på att säga några ord. Även där fick vi fina presenter i form av bl a sängöverkast och bordsduk med etiopisk touch. 

I båda sammanhang fick vi tillfälle att också säga några saker och vi försökte uttrycka vårt tack och tala om vad dessa fyra år fått betyda för oss, enskilt och som familj. Utöver dessa mer officiella avsked är det fullbokat i almanackan med människor som vill bjuda på lunch och kaffe och få ta ett mer personligt avsked. Det är tydligt att detta är viktigt för människor här. Givetvis för oss också. Men det tar på krafterna. På söndag kommer det att vara en trött familj som beträder svensk mark. Men det kommer också att vara en mycket tacksam familj. 

Vad kommer vi sakna mest?

De två vanligaste frågorna vi får just nu är nog: ”Vad kommer ni att sakna mest?” respektive ”Vad kommer ni absolut inte att sakna?” Medvetna om att det förmodligen är svårt att veta svaren på dessa frågor innan vi har varit i Sverige en tid så försöker vi oss ändå på några svar i de båda kategorierna. 

Vad kommer vi att sakna mest? Det mest uppenbara svaret här är kompisar/vänner och arbetskamrater. De personliga relationerna är ovärderliga och kan inte ersättas, eftersom varje person är unik. Vidare så kommer vi att sakna spiritualiteten i Mekane Yesuskyrkan. Vi kommer sakna självklarheten i att Gud finns, bönens naturliga plats i alla sammanhang, den andliga verklighetens uppenbara närvaro och hängivenheten till Guds ord. Vi kommer också att sakna god och billig injera med shiro, tibs, mizerwot, doro wot och allt annat. Vi kommer sakna kaffet (jebbena buna). Vi kommer sakna det lite långsammare tempot och gästfriheten hos alla etiopier. Vi kommer förmodligen att sakna allt ”galet” som ibland driver oss till vansinne, men som också är ganska charmigt. 

Vad kommer vi inte att sakna? Vi kommer inte att sakna att bo i Addis Ababa, med den intensiva trafiken, avgaserna, smutsen och allmänna kaos som råder. Vi kommer inte att sakna loppbett, beväpnade vakter, folk överallt, byråkratin och strömavbrott. Vi kommer heller inte att sakna de mindre positiva sidorna av Mekane Yesuskyrkan, såsom en väldigt stark hierarki, etniska konflikter och korruption (för att nämna några). 

När vi ändå är igång så kan vi ju också ge er ett bonussvar. Vad ser vi mest fram emot med att flytta ”hem”? Självklart första svar är närheten till familj och vänner i Sverige. Det ska bli underbart att kunna dela något av en vardag med dem. Sedan längtar vi efter obefolkad och vacker natur. Att gå promenader utan att folk stirrar på en och ropar saker efter en eller kommer fram och tigger. Att få gå till vattendrag/ hav och bada och fiska. Att kunna förstå precis allt som sägs runt omkring en. Att få kunna cykla till skola. Föreningslivet. Fisk och skaldjur. Mejeriprodukter. Att kunna undervisa och predika på svenska. 

Så ja, då vet ni lite mer om var vi befinner oss i tankarna just nu. Det är en overklig känsla att vi bara har en vecka kvar i detta land. 

Känslosam hejdå-lunch

Idag bjöd vi in vänner och bekanta från våra fyra år här i Etiopien till en avskedslunch och eftermiddag med gemenskap. Det var väldigt trevligt, och känslosamt. Som sig bör bjöd vi på Doro-wot med tillhörande röror och alla låt sig väl smaka. Givetvis kom det traditionella kaffet med popcorn som dessert. Vi satt utomhus i ”vår” trädgård och solen värmde sådär härligt mellan trädens lövverk. Vad vi inte hade räknat med var att flera av våra vänner tog tillfället i akt att hålla tal till oss, vilket blev både fint och känslosamt. Dessutom fick vi en del fina presenter att ta med hem. Om det inte kändes kluvet inför hemresan tidigare, så gör det det definitivt nu. Vi har så många fina vänner här som vi kommer sakna, och som uppenbarligen också kommer att sakna oss. 

 

 
Det blev en mycket trevlig eftermiddag, som dock tyvärr kantades av några olyckor. Barnen våra lekte ganska våldsamt och Samuel fick en pinne i ögat och skadade ytskiktet något. Förhoppningsvis läker det av sig själv, men annars får vi uppsöka en ögonläkare. Gabriel Tranefeldt fick nästan sin näsa bruten vid en tuff fotbollsmatch och han kördes direkt till sjukhus (där det efter röntgen kunde konstateras att den var intakt). Boys will be boys, right? 

Nu infinner sig kvällen med ett behagligt lugn. Misstänker att minst ett par ben kommer att läggas upp i viloläge. Vi vill säga ett stort tack till alla våra fina vänner här i Addis. Vi älskar er och kommer att sakna er!

 

 

Vår del av loppet

Hur ska vi egentligen tänka på våra fyra år som Etiopien-missionärer? Jag menar, i det stora hela är det ju försvinnande lite. EFS har haft mission här i 150 år och bra många missionärer genom åren har varit ute i tjänst betydligt längre perioder än vi, och offrat mer än vi. Vad har egentligen den ganska korta tid vi har varit här betytt? Finns det något bra svar på den frågan? Går det att mäta?

Häromdagen fick vi en illustration på hur vi kan tänka om detta. Den var skriven i en bok och fick i all sin enkelhet sätta ord på något viktigt. Det var bilden av ett stafett-lopp. Författaren menade att vi kan se på missionsuppdrag på det sättet; att vår tid i Etiopien är en del i ett långt lopp där många sprungit före oss, lämnat över stafettpinnen åt oss som burit den vår del av loppet och nu får vi lämna pinnen vidare till andra. 

Missionärer från EFS har haft många olika uppdrag och uppgifter genom åren, men alla har utfört något som har varit delar i Guds stora plan; att ge evangeliets budskap till Etiopiens folk. Präster, lärare, läkare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare, diakoner, rådgivare, ekonomer mm har alla fått bidra med sin pusselbit till den stora bilden. Nu har vi gjort det vi blev kallade till att göra. Vår del av loppet är fullbordat och det är väldigt svårt att säga nu om det blev ”lyckat” eller ”misslyckat”. Klart är i alla fall att vi har fått vara en del av något mycket större än oss själva och vårt lilla uppdrag. Gud är den som för missionen framåt och bara Gud vet vad som skett och sker i människors liv. Vi har fått så och vattna, som Paulus säger, men det är alltid Gud själv som ger växten. 

Så fortsätter missionen i Etiopien. Löpare efter löpare lägger sin sträcka bakom sig och lämnar över till nästa. När tar det slut? Ja, det är en bra fråga som behöver ställas. Personligen tror jag att vi fortfarande har ett uppdrag att utföra här. Inte som de första pionjär-missionärerna, men som ansvarstagande partnerorganisation till en snabbt växande kyrka. Mekane Yesuskyrkan behöver fortfarande stöd, hjälp, råd och inputs från EFS och de efterfrågar de på olika sätt. Men vi måste också inse att vi behöver dem idag. Kanske långt mer än vad de behöver oss? 

EFS årskonferens

Teknik är häftigt! Här sitter vi i Addis och får just nu följa hur Samuel Lundström pratar om Pannkakskyrkan och hur människor får möta Jesus genom detta arbete. 

Vi hoppas att internet fungerar hela helgen (vilket vanligtvis inte brukar vara fallet). Vi ska i alla fall försöka följa EFS årskonferens via live sändningen på www.efsplay.nu. 

 

Tack-lunch på Svenska ambassaden

Idag hade vi stämt träff med två medarbetare på den Svenska ambassaden i Addis Ababa för att introducera Elias Tranefeldt som ny representant för EFS i Etiopien. Vi samtalade i en timme om situationen i Etiopien, ambassadens behov av kontakt med EFS och en präst, samt vad EFS gör i landet idag och vad som blir fokus framöver. I stort ett mycket bra möte. 

I samband med detta hade också ambassadören, Jan Sadek, tagit tillfället i akt att bjuda oss på lunch. Det blev som ett slags tack-lunch från ambassadens sida för de år vi har varit här och det som vi har bidragit med till ambassaden och till Sverige-Etiopienrelationen i stort. Det kändes minst sagt väldigt hedrande och stort för oss. Ambassadören höll ett litet tal och sedan samtalades det vid bordet om allt från Svenska kyrkans nya handboksförslag till nytt tyg på stolarna i matrummet där vi satt. 😉

Det blev också ett bra tillfälle för Elias att få lära känna Jan lite bättre och få ta över stafettpinnen mer officiellt i det sammanhanget. Nu känns det som att vi avvecklar oss själva mer och mer i detta land och förbereder oss för ett nytt kapitel.